Lars Liljegren Foto: Yanan Li

Lars Liljegren Foto: Yanan Li

Orkar vi med våra succéer? - om framtiden för våra stortävlingar

8 mars, 2010 21:00 | Lars Liljegren

"Vem är bäst bland de bästa? 190 av världens bästa värjfäktare gör upp om i den prestigefulla Challenge Bernadotte 5-7 mars.

Challenge Bernadotte Stockholm Grand Prix är varje år en av de allra viktigaste tävlingarna på den globala världscupserien i värjfäktning. Att i år inte är något undantag bevisas av att samtliga av de 32 högst rankade fäktarna i världen kommer till Stockholm, vilket gör startfältet till det starkaste som någonsin ställt upp i en fäkttävling."

Så skrev entusiasten och fäktledaren Peter Ejemyr, pressansvarig för Challenge Bernadotte, i ett av de första pressmeddelandena. Peter har i sitt yrkesliv arbetat med kommunikation och kan på många sätt, precis som många andra som deltar, symbolisera det bästa i svenskt idrottsliv. Ideella krafter med stor kunskap och erfarenhet ställer sin kompetens och sin tid till idrottens förfogande.

Det är vi många som gör.

Glädjen över att tillsammans med andra få utveckla idrotten efter egna ambitioner gör att över 600 000 idrottsledare i Sverige lägger ned tid och kraft i det ideella ledarskapet.

Om idrottsledarna i Sverige fick betalt motsvarande en fritidsledarlön, jämte sociala avgifter, för den tid de lägger ned, skulle det kosta stat, landsting och kommuner ca 16 miljarder kronor. I en medelstor kommun skulle det betyda ca 1:50 i skattehöjning.

Det har gått något dygn sedan vi drog bort den sista tapebiten från Eriksdalshallens handbollsgolv, rullade ihop den sista mattan och firade vårt jobb med lite godis och dricka. Vi har sett spännande fäktning, inte minst lagfinalen, där Italien efter en rysare visade sig starkast.

Världens bästa fäktare är på väg hem. Den här gången, precis som tidigare, kommer de att berätta för sina vänner, att Challenge Bernadotte är en av världens allra bäst organiserade fäkttävlingar. De vet, och det gör deras beundran ännu större, att vi genomför tävlingen helt med ideella krafter. Fäkttränare, unga fäktare, "fäktföräldrar" och styrelseledamöter i Stockholmsregionens klubbar, Stockholms Fäktförbund och i Svenska Fäktförbundet, alla engagerar vi oss för att göra tävlingen ännu lite bättre än förra året. Och så blev det även i år.

Internationella Fäktförbundet har för nästa år föreslagit att vi ska få behålla den eftertraktade Grand Prix-tävlingen.

Det lilla landet i norr, med de entusiastiska och kunniga arrangörerna, har därmed fått det bästa beviset för att vi är väldigt duktiga tillsammans.

Sista helgen i januari gjorde Västsverige något liknande, eller på många sätt något ännu mer anmärkningsvärt. I Vigor Challenge, junior- och kadettävlingen, startade 700 fäktare i Sveriges största fäkttävling någonsin. Tävlingen växer med ca 100 fäktare om året.

Drivande kraft är Björne Väggö, vår silvermedaljör från OS i Los Angeles 1984. Så här skrev han i ett debattinlägg på vår hemsida strax efter tävlingen:

"Att hantera så många fäktare under en tvådagarstävling är en otroligt stor utmaning. Givetvis finns frågorna: Är det önskvärt? Mäktar vi med?"

Och Björne ställde ett antal mycket viktiga frågor inför framtiden, samma frågor som jag själv ställer dygnet efter Challenge Bernadotte. Så här skrev han bl.a.:

"Jag arbetar i min yrkesroll i stora projekt. Jag har för tillfället Vägverket och Banverket som uppdragsgivare. I dessa projekt arbetar vi med riskscenarions och riskhantering. Grinden öppnas bara om alla förutsättningar finns på plats för att säkra ett framgångsrikt projekt.

Vigor Challenge kan liknas vid ett stort projekt inom fäktsporten. Inför nästa års tävling vill jag införa ett grindsystem, beslutspunkter och riskhantering. Det är endast om de finns förutsättningar att hantera risker som vi kan driva projektet vidare.

Uppenbara risker för Vigor Challenge är t.ex. att någon av nyckelpersonerna blir sjuk eller får förhinder eller att datasystem/tekniklösningar havererar eller inte är testade ordentligt.

Vi bör anamma professionell projektmetodik också för Vigor Challenge. Detta kräver en hel del tankearbete hur detta skall gå till. Vi klarar inte att driva Vigor Challenge vidare om tävlingen växer i den struktur vi har arbetat hittills. Jag har idéer hur detta ev. kan gå till, som jag skall arbeta fram. Men jag tror vi är i ett läge där SvFF styrelse och ideella krafter/klubbar utanför Västsverige måste hjälpa till för att lyckas. Huruvida detta är intressant och möjligt återstår att se".

Våra stortävlingar ger oss många fördelar. De skapar glädje i framgången och svetsar oss samman. Våra svenska fäktare får möjligheter på hemmaplan som de annars måste skaffa genom dyra resor. Vår internationella ställning stärks, när vi visar vår kompetens. Pierre Thullbergs och Per Palmströms plattformar internationellt har skapats genom fint ledarskap i viktiga tävlingar. Sist men inte minst är de vårt skyltfönster mot omvärlden, som nuvarande och framtida sponsorer värderar högt.

Men i takt med framgången blir de ekonomiska riskerna större. Vi lever allt farligare. Min egen uppfattning är att våra stortävlingar som Vigor Challenge och Challenge Bernadotte gärna ska få kosta oss några kronor. Men vår ekonomi sätter gränser. Och ideella idrottsledares tid är begränsad. Också andra viktiga arbetsuppgifter inom fäktningen kräver sin tid av oss alla.

Låt gärna detta bli starten på en diskussion om hur vi ska förbättra våra flaggskepp Challenge Bernadotte och Vigor Challenge men också ställa oss frågan om och hur länge vi orkar. Med nuvarande sätt att arbeta är vi mycket nära kollapsen.

Lars Liljegren

 

Kommentarer

  • 2010-03-09 skrev Phil

    Förstår resonemanget och farhågorna, men... lite tråkigt att slutordet i samband med ett tydligen mycket lyckat arrangemang blir "Med nuvarande sätt att arbeta är vi mycket nära kollapsen."

  • 2010-03-09 skrev Lars

    Många av oss som ser detta på nära håll är nog ganska överens om att vi är nära kollapsen. Närmast är de som sliter allra hårdast. Och, som Björne Väggö skrev, vi är mycket beroende av några få nyckelpersoner. Det måste vi ändra på, för allas skull. Å andra sidan, det måste jag erkänna, vi har känt så här tidigare och året efter gjort en ännu bättre tävling. I min värld får inte tävlingarna läggas ned. Det kan kanske vara ett bättre slutord.

    Lars Liljegren

  • 2010-03-10 skrev Phil

    Bara för att förtydliga: i sak håller jag med. :-)

  • 2010-03-12 skrev eruanno

    Jag håller med. Vi måste bygga upp större och bättre organisationer för våra stora tävlingsarrangemang, både för att klara av dem och, inte att förglömma, för att klara av även den dagliga verksamheten. Det är ju nämligen inte ovanligt att den lilla gruppen människor som gör mycket på tävlingarna är desamma som de som gör mycket dagligen på hemmaplan eller i andra delar av den totala fäktverksamheten i Sverige.
    Tävlingarna får väl sägas ha ett egenvärde i sig, men många skulle nog hålla med om att målet på något sätt ändå är att få fram så bra svenska fäktare som möjligt, och då är tävlingarna som sagt ett hjälpmedel, men vi får inte missa allt annat vi måste/bör hålla på med för att vi lägger allt krut på tävlingarna.
    Det ovan kan låta lite negativt, men bara om man vet vilka risker som finns i den verksamhet man bedriver kan man göra sitt bästa för att undvika/motverka dem.
    På det stora hela är jag optimistisk till att vi kommer att kunna göra större och bättre tävlingsarrangemang i Sverige med större och bättre organisationer bakom framöver.

    Mattias Edlund, någon sorts tekniskt ansvarig Challenge Bernadotte 2010 m.m.

Du måste vara inloggad för att kunna kommentera.
Logga in eller bli medlem (helt gratis).

Aktuellt > Krönikan > Lars Liljegren