Med Béla Rerrich försvinner ett kraftfält i svensk fäktning som i nästan femtio års tid påverkat fäktsporten. 1994 publicerade Tidningen Fäktning ett porträtt av den då 77-årige orosanden “Ung rebell”.
Han är alltid med, gärna i centrum. Hatar alla auktoriteter – utom sin egen. Konflikter och gräl är viktiga för hans existens. Han vet hur man bygger upp och raserar. Han är 77 år men på många sätt fortfarande ett barn. Ungrare men svenskast av alla. Anspråksfull, hetsig men ändå kyligt kalkylerande. Konstnärssjäl i sträng behärskning. En gentleman som lever på Maryland cookies och mjölk. Möt dr. Béla Rerrich i ett unikt reportage.
Béla bästa år som aktiv fäktare försvann med kriget. Framgångarna kom i alla fall under femtiotalet med VM-brons i lag 1953 och 1956 och silver i olympiska spelen 1956. Under denna tid blev han också alltmer intresserad av ledarrollen. Han författade en bok om sabelfäktning och det ungerska förbundets fäkthandbok. Under 50-talet var han delegat för Ungern vid FIE-kongressen och verkade även som internationell domare och arrangör av stortävlingar. På flera sätt var han väl förberedd inför sin framtid i Sverige när han i början av 1957 kom till Stockholm. Han hade, liksom stora delar av den ungerska olympiatruppen, hoppat av efter OS i Melbourne och via USA tagit sig vidare till Sverige.
Skepsis mot förändring
På 50-talet hade i stort sett samma organisation för elitträning varit rådande i Sverige sedan seklets början. Medan fäktarna inte sällan var officerare utgjordes fäktmästarskrået ofta av underofficerare, som ofta saknade möjligheter till inflytande på fäktsalens verksamhet. De saknade prestige, gjorde vad de fick order att göra och slet ofta ut sig i förtid genom ett maskinmässigt lektionsgivande. Undantag fanns förstås, t ex maestro Gargano i Malmö, som med sitt kunnande och sin personlighet klarade av att gå sin egen väg. I tongivande fäktkretsar fanns en skepsis mot förändring och nya träningsmetoder. Fortfarande var emellertid Sverige en ganska framgångsrik fäktnation, framför allt i värja.
Béla förde med sig andra erfarenheter. Han hade varit med, både som aktiv och ledare, och sett det ungerska fäktetablissemanget förändras i grunden genom de politiska och ekonomiska följderna av andra världskriget.
“Ungerska Folkrepublikens Idrottshjälte”
I den kommunistiska staten Ungern hade fäktsporten blivit en idrott bland andra, där resultaten, det vill säga antalet medaljer på VM och OS, var avgörande för sportens popularitet hos de makthavande. Hur framgångsrik man var på tävlingspisten var nu det enda viktiga och det som tidigare varit så viktigt, vilken titel eller ursprung man hade, kunde nu till och med utgöra en belastning. Elitidrotten hade börjat professionaliseras.
Béla hade upplevt hur det enda som kunde skydda honom från att, på grund av sitt högborgerliga ursprung, stämplas som en folkets fiende var den officiella legitimation som intygade att han var en “Ungerska Folkrepublikens Idrottshjälte”. I Ungern hade han varit med att utveckla de nya träningsmetoderna som ledare och som författare till Ungerska Fäktförbundets Fäkthandbok och de idéer han hade med sig i bagaget skulle visa sig vara något helt nytt för svensk fäktning.
Den grundläggande tanken var att duellfäktningen tillhörde det förgångna. Att överleva hade upphört att var det viktigaste i en fäktmatch när de skarpa spetsarna försvann. Istället kunde man koncentrera sig på att vinna. Fäktning var inte längre en ädel konst utan en modern idrott där systematik och vetenskaplig kunskap borde användas så långt möjligt. Fäktarna skulle inte vara konstnärer med känslan som vägledning utan fysiskt vältränade idrottsmän som systematiskt tränade upp sina färdigheter. Nyckelidéerna blev därför härdighet och konsekvens, ökad träningsdos och inriktning på en betydligt rörligare fäktning.
“Mördare”
I synen på flêche framträder skillnaden tydligt mellan den traditionella fäktskolan, med sina rötter i duellen, och de moderna tankegångarna. Flêche är en anfallsrörelse där allt satsas på ett kort i några korta explosiva steg för att komma motståndaren in på livet. Missar man en flêche är man ofta mycket sårbar själv. Béla vittnar själv om hur man traditionellt såg på flêchen:
“När jag som ung fäktare en gång gjorde en flêche på fäktsalen i Ungern, gick det ett förfärat sus genom fäktsalen och sedan blev det helt tyst. Min fäktmästare kallade mig mördare, eftersom flêchen var så farlig och ofta kunde leda till allavarliga skador hos båda duellanterna. När jag kom till Sverige tjugo år senare mötte jag samma attityd. Men för mig var flêchen en utmärkt attack. Att man inte flêchade i duellfäktningen behövde väl inte betyda något för tävlingsfäktningen. “
Idag är flêche en mycket vedertagen och flitigt använd rörelse i svensk och internationell fäktning. Kanske är det ingen tillfällighet att Djurgårdenfäktaren Peter Vankys flêche räknas till en av världens bästa.
Flêche blev en vanlig övning under Bélas lektioner redan från början. Vanlig blev den också i samband med en anna träningsfom som Béla introducerade till svensk fäktning: Benarbetet eller fotarbetet, vars betydelse villigt erkänns av alla. “Han satte fart på benen inom svensk fäktning med sina benarbeten”, säger t ex Malmös fäktmästare Orvar Jönsson. Benarbete, d v s övningar av olika förflyttningar utan motståndare, individuellt eller i grupp, har blivit ett viktigt och stående inslag i all träning från nybörjarnivå och upp till eliten. Béla har tagit hand om benarbetena under alla år som landslagets träningsläger funnits.
Öppna eget
Béla började som fäktmästare på FFF i Stockholm nästan omedelbart efter sin ankomst till Sverige. När han fick reda på att Djurgårdens IF kunde tänka sig av att låta fäktning bli sin tjugonde sektionen, tog han chansen att öppna eget. Snart fick han en nyckel i handen som gick till en liten lokal med betonggolv på Stockholms Stadion. Verksamheten började följande dag. Med hjälp av sin karismatiska personlighet och det intresse han lyckades skapa för sina idéer fick han tidigt lärjungar. Unga fäktare, som intresserade sig för nya träningsmetoder hittade snabbt vägen till DIF:s fäktsal – Jan Skogh, Bagarn Larsson, Carl von Essen, Orwar Lindwall, Acke Wahlberg med flera. Snart var verksamheten i full gång med träning för fäktare och femkampare.
Bélas tankegångar fick nu en plattform på svensk mark, från vilken de kunde utvecklas och sättas i verket. Snart kom också framgångarna. Och de bara fortsatte. DIF åtnjöt snart en respekterad ställning och 1967 vann vann man för första gången lag-SM i värja. Viktigt var också femkamparen Björn Ferms OS-guld i Mexico 1968, där Béla var inblandad inte bara som fäktlinstruktör. Förutom ökad respekt för Bélas idéer ledde faktiskt OS-guldet till att DIF/Fäktsektion kunde lämna betonggolven i den trånga Stadionlokalen och flytta in i lokaler i tunnelbanestation Ropsten.
Primus motor
Runt 1970 började den tid som numera gärna kallas svensk fäktnings guldår, eftersom man under denna tid erövrade sex VM-guld och två OS-guld, förutom ett otal medaljer i andra valörer. Béla hade en stor del i dessa framgångar. Hans elever Carl von Essen, Göran Flodström och Hans Jacobsson nådde stora framgångar. Men kanske ännu viktigare var Bélas självpåtagna uppgift som drivande kraft – “primus motor i svensk fäktning” som Göran Flodström uttrycker det idag. Hans förmåga att komma med nya idéer, vilja att pröva nya lösningar, förmåga att entusiasmera , och hans tro på minitiösa förberedelser kom här till ovärderlig nytta. Men ännu viktigare var kanske att hans egen förmåga att med obönhörlig konsekvens fokusera de uppsatta målen smittade av sig på alla inblandade.
Bélas envishet kunde vara påfrestande för dem han arbetade med men plågade säkert honom själv mest av alla. Förmågan att kunna satsa allt på att lyckas och hela tiden tvinga bort tankarna från ett eventuellt misslyckande är inte allom förunnat och medför ofta mycket stark nervanspänning. På något sätt måste denna få utlopp. Utan tvekan är det mot denna bakgrund vi måste tolka Bélas legendariska vredesutbrott. Det berättas till exempel att inför OS 1976, där Sverige tog guld i lagtävlingen, var Béla spänd som en fiolsträng under hela säsongen. Man hade totalt åtta träningsläger. Béla stannade inte en enda gång kvar under hela lägret utan reste varje gång i vredesmod hem i förtid efter ett utbrott av ilska.
Konfrontationspolitik
Det är ofta svårt att avgöra hur mycket av Bélas ilska som är resultatet av äkta känsla och hur mycket som är kyligt kalkylerad aggression. Han använder konfrontation för att leda och motivera andra på ett sätt som ofta känns främmande för oss svenskar. Idealet som han bekänner sig till ligger ofta nära det som brukar kallas Realpolitik och han njuter av att framställa sig som en beräknande cyniker.
Bakom masken är verkligheten en annan. Cynismen är bara en mask som döljer en verklig mänsklig värme. Béla älskar barn och har en fantastisk förmåga att omedelbart få kontakt även med de allra minsta. Han har aldrig i sitt liv gått förbi en tiggare eller gatumusikant utan att skänka en slant. När någon av hans elever haft det knapert ekonomiskt har han alltid ställt upp och försökt hjälpa. Ibland har han gått så långt att han gjort i ordning matpaket som han sedan givit de av sina elever som verkat äta otillräckligt.
Legendarisk är den historia om en fäktare som fått ett matpaket från Béla. Tyvärr hade denne glömt bort att äta upp den. När Béla förhör sig om hur maten smakat är allt han kommer på att säga att äggen blivit en utmärkt omelett. Béla harklar sig generat och byter samtalsämne. När den olycklige fäktaren kommer hem finner han att äggen han fått varit hårdkokta.
Viljan att chockera och utmana auktoriteter är något som går igen i Bélas gärning. Fortfarande vid mogen ålder njuter han av pojkstreck som att tjuvringa på dörrklockor eller blåsa ut alla tända ljus på en restaurang.
Kallade fäktmästaren bödel
Vi möter upprorsmannen redan i barndomen. Vid tolv års ålder tyckte familjens läkare att pojken var för klen och behövde röra mer på sig. Béla valde att börja fäkta. Disciplinen på fäktsalen var sträng och stämningen inte lika lekfull som i dagens ungdomsfäktning.Under första året fick Béla ägna sig enbart åt benarbete utan vapen – inte riktigt den livlige tolvåringens melodi.
Flera gånger hamnade han på kollisionskurs med sin fäktmästare. Måttet var rågat efter att han förolämpat klubbens mest ansedde medlem, ordförande i ungerska fäktförbundet och tillika generallöjtnant, samt meddelat sin fäktmästaren att denne enligt hans åsikt inte var något annat än en bödel. Béla blev utkastad med det bestämda beskedet att han inte var välkommen tillbaka. Fäktmästare plockade t o m fram sin egen plånbok och räknade fram fäktavgiften, som pojken fick med sig i handen när han storgråtande gick hem genom Budapests gator. Det krävdes all diplomati opch övertalningsförmåga från Bélas far för att den lilla busungen skulle få komma tillbaka.
Föga anade den ungerske fäktmästaren att hans bångstyriga elev senare i livet själv skulle komma att kasta ut så många med samma metod. Otaliga är de som när de kommit till DIF:s fäktsal funnit sina saker hoppackade i en svart sopsäck och efter en utskällning blivit utslängda med beskedet att Béla gärna skulle betala taxiresan till en annan klubb åt dem. Nästan lika många är de som snart kommit tillbaka igen
Klassisk uppfostran
Släkten Rerrich var välbärgad och tillhörde övre medelklassen i Ungern. Man ägde några hyresfastigheter i Budapest och någon gård ute på pustan. Bélas far var arkitekt liksom hans farfar och innehade en professur i arkitektur. Bélas uppfostran syftade till att frambringa ännu ett exemplar ungersk ämbetsmannaöverklass. Béla är så gott som tvåspråkig ungerska/tyska tack vare de österrikiska guvernanter som familjen anställde. Stor vikt lades även vid andra moderna språk som franska, engelska och italienska.
Att Béla skulle sättas i en privat klosterskola var självklart. Undervisningen var av hög klass men munkarna lyckades inte väcka några religiösa känslor hos den unge Rerrich. Snarare grundlades en djup misstänksamhet mot religiositet i allmänhet och katolicism i synnerhet. En av de få släktingar i Budapest som Béla har kontakt med är en kusin som är biskop av Budapest. Vanvördigt refereras till “prästjäveln” och en av Bélas favorithistorier är hur han och andra kusiner lade ner mycket energi på att fresta släktens blivande präst . Varje kväll stoppade man ner alster av tvivelaktig moralisk halt i den stackars seminaristens säng. Béla hatade skolan och skolan var inte heller över sig förtjust i honom. Enda anledningen till att han fick gå kvar var att hans insatser som fäktare – två gånger ungersk skolmästare – förbättrade skolans idrottsliga status.
1936 skulle Béla välja väg i livet. Enligt honom var även detta val ett utslag av hans vilja att aldrig vara till lags.
– Min far sa till mig: “Béla, min son, min älskling, gör vad du vill i livet, välj vilket yrke som helst men bli inte advokat. Advokater är jordens avskum.” Direkt efter skolan började jag läsa juridik.
Fortfarande engagerad
Idag är Djurgårdens IF Fäktning en av landets dominerande klubbar med flera landslagsmän och -kvinnor på värja. Under årens lopp har klubbens aktiva kammat hem ett flartal VM- och OS-guld.
Bakom dessa framgångar står en man: Béla Rerrich. HAn har fått flera utmärkelser för sitt arbete. HAns elever har blivit olympiska mästare och världsmästare och fortsätter att nå stora framgångar. DAnskan Eva Fjellerup har t.ex. blivit världsmästare i modern femkamp fyra gånger under de senaste åren.
Ingen som läser hans “glimtar” i tidningen Fäktning kan ta miste på hans intresse för att förbättra och förnya fäktsporten. Han följer utvecklingen inom alla viktiga områden: reglemente, teknik, säkerhet och träningsmetoder. Hans korståg mot auktoriteter som inte håller måttet, t.ex. olympiahövdingen Samaranch FIE-presidenten Roch, förs med obönhörlig frenesi.
Man kunde tro att han skulle börja trappa ned och ta det lugnare. Men vid 77 års ålder är hans engagemang för den idrott som han stiftade bekantskap med som tolvåring lika stort som någonsin.
Av Pierre Thullberg