Nationell idrottspolitik

Svenska Fäktförbundet anser att det behövs en ny svensk idrottsmodell. Den svenska idrottsrörelsen har vuxit isär. Det är inte längre en idrottsrörelse utan många. De frågor som drivs av de stora idrotterna som oftast vinner gehör inom Riksidrottsförbundet representerar inte våra ställningstaganden och intressen.

Det nuvarande systemet innebär att staten tvingar Svenska Fäktförbundet att vara medlemmar i Riksidrottsförbundet om vi vill få del av statens stöd till idrotten. Vi vill vara medlem i en dynamisk intresseorganisation som står självständig från staten och som välkomnar nya idrotter och strömningar i samhället utan att behöva ta hänsyn till egenintresse och ständigt bidragskiv.

Den organisationen skulle i framtiden mycket väl kunna vara Riksidrottsförbundet anser vi men då behöver metoden som används för att fördela statens stöd till idrotten reformeras. Beslutet att vara medlem ska vara helt frivilligt och fattas av Svenska Fäktförbundet. I nuläget måste vårt förbund vara medlem för att få del av det statliga stödet, vilket är principiellt fel.

Frihet att organisera sig som man vill måste gälla inom idrotten

Att tvinga föreningar och förbund att vara anslutna till en viss organisation genom att ge organisationen monopol på fördelningen av statligt stöd är ett brott mot den “negativa föreningsfriheten”, dvs. rätten att inte behöva vara med i en organisation om man inte vill. Detta begrepp har varit centralt när det gällt en del liknande konstruktioner som numera avskaffats, till exempel det så kallade kårobligatoriet eller kollektivanslutning till ett visst parti för fackförbundsmedlemmar.

God förvaltningssed är ett krav

Vi tycker att det är viktigt att det finns en tydlig rågång mellan staten på ena sidan och det civila samhället på den andra. Riksidrottsförbundets uppgift att agera som en myndighet i enlighet med förvaltningslagen samtidigt som förbundet formellt är en medlemsstyrd intresseorganisation för idrotten är en olämplig konstruktion. RF:s dubbla roller är inte god förvaltningssed, “good governance”, och inte heller förenlig med den statliga värdegrunden.

Det är också viktigt att tänka på att i vissa länder där denna tydliga rågång mellan stat och idrottsrörelse saknas blir idrottsrörelsen ett formbart verktyg i totalitära regeringars händer. De principer som vi tycker att andra länder bör följa ska vi förstås också tillämpa själva.

Icke-kommersiell elitidrott har ett värde för landet Sverige

För oss är den icke kommersiella elitidrotten i fokus. I denna värld behöver mycket fortfarande lösas med ideella insatser. Kompetensstöd och finansiellt stöd måste erbjudas med respekt för det ideella engagemangets villkor och uppskattning av vad ett glödande engagemang kan åstadkomma om det får rätt inriktning.

Vi vill att Sverige ska vända den negativa resultatutvecklingen och fortsätta att vinna medaljer på OS och VM i globala idrotter där det råder hård konkurrens med många andra länder. Vår bedömning är att den nuvarande organisationen för svensk elitidrott har helt otillräckliga resurser för att kunna säkerställa långsiktig stabilitet inom elitutvecklingen. Vi ser att inspiration går att hämta från andra länder med liknande samhällssystem, bland våra nordiska grannar liksom i Storbritannien.

Sätt det ideella ledarskapet främst

Samtidigt ser vi att grunden för fäktsporten i Sverige alltid kommer att utgöras av fäktföreningar som är i princip helt ideella. De är beroende av förmågan att mobilisera ideellt engagemang – inte bara för att styra utan även för att genomföra stora delar av verksamheten. Vi ser att alla reformer som genomförs inom vår föreningsidrott behöver prövas utifrån hur väl anpassade de är till att mobilisera och vidmakthålla föreningsledarnas engagemang. 

Riksidrottsförbundets och statens fokus på större enheter för att möjliggöra krav på professionalisering i alltfler funktioner inom föreningarna har redan gjort det svårare att verka som ideell ledare och på sikt riskerar det ideella engagemanget att dö ut helt.

Självklart innebär inte detta ställningstagande att det förstärkta värdegrundsarbetet och krafttagen mot avarter inom idrotten inte ska prioriteras högt. Det innebär inte heller att evidensbaserad forskning och kunskap om till exempel träning och tävling eller barns och ungdomars utveckling ska sättas på undantag.

För att upprätthålla engagemanget hos den stora majoritet av goda ledare som finns inom fäktsporten och idrotten i stort är det mycket viktigt att komma tillrätta med och beivra avsteg från idrottens värdegrund. Självklart ska vår verksamhet bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Läs mer

Nedan kan du läsa en del svar på frågor om våra ställningstaganden.

Till 2021 års riksidrottsmöte presenterade vi fyra motioner som närmare beskriver hörnstenarna i vårt engagemang för den framtida svenska idrotten. Du hittar länkar till dem i sidonavigationen till höger.

Frågor och svar om våra ställningstaganden

FRÅGA: Vad är det för fel på att alla idrotter tillsammans fattar beslut i god demokratisk ordning om hur pengarna från staten ska fördelas?

Svar: Om det inte finns ett skydd av minoritetens intressen när besluten fattas och de som fattar besluten inte är opartiska finns det stor risk att besluten är gynnsamma för de som utgör majoriteten. Successivt, allteftersom åren går och alltfler beslut fattas, blir de svaga svagare och de starka starkare. Det handlar inte bara om fördelning av pengar utan också om vilka ställningstaganden organisationen gör och åt vilket håll verksamheten utvecklas. Det är mycket osannolikt att besluten som fattas kan klassas som “rättvisa” och det är även osannolikt att de är effektiva och optimerar användningen av resurser.

Demokrati är bra men det ska gälla beslut som är på rätt nivå, beslutsprocessen ska vara transparent och de som är berörda ska ha insyn. Det blir fel om de som ska använda pengarna bestämmer hur mycket var och en ska få genom omröstning. God förvaltning innebär att principer och grundregler formuleras på den högsta politiska nivån men att besluten på operationell nivå fattas av oberoende organ som inte har intressekonflikter när det gäller hur pengarna fördelas. Det är därför staten genomför sin politik genom myndigheter. De politiska partierna fattar till exempel inte beslut genom omröstning om hur mycket var och en ska få i partistöd. Det ansvaret ligger istället på en självständig myndighet med hög integritet.

Om inte ens politikerna vill använda demokrati för att fördela partistödet mellan sig, vad har då idrotten för grund att för att hävda att det går att göra det ingen annan klarar? Av vilken anledning kan inte idrotten fördela statligt stöd via en myndighet?

Problemen med majoritetsbeslut blir förstås allvarligare ju större skillnaden är mellan de som röstar. Redan i en familj kan det ju bli så allvarliga konflikter – till exempel vid en bodelning eller ett arv – att staten varit tvungen att stifta lagar på hög detaljnivå. Ju mer olika parterna i fördelningen är och ju mindre man har gemensamt desto svårare blir det. Kanske var idrotten tidigare mer som en familj med mycket gemensamt och det gick att reglera konflikter och ta sig vidare även om det var svårt. Men det är länge sedan. De nuvarande principerna för fördelning av stöd till idrotten föregicks av sammanlagt tre ambitiösa idrottsutredningar från mitten av 1950-talet fram till 1969.

Idag är emellertid situationen mycket annorlunda och skillnaderna inom idrotter och mellan idrotter har blivit enorma. Numera har RF övergivit visionen om att det ska gå att komma överens. Istället ska de viktiga stödbesluten fattas av Riksidrottsstyrelsen. Men i Riksidrottsstyrelsen sitter enbart ledamöter som kommer från enskilda förbund som nominerat dem till denna post. De är dessutom sannolikt intresserade av att bli omvalda och kan därför förväntas undvika beslut som gör att de stöter sig med de mäktigaste förbunden.

Nu går det inte längre att fortsätta att fördela medel utifrån antagandet att idrotten är en familj där alla vill varandra väl och varje familjemedlems särart respekteras. Samhället förändrats och många tillvägagångssätt som fungerade förr kan inte längre användas då det offentliga regelverket utvecklats och medborgarnas krav på insyn och rent spel stärkts.

Om ideella organisationer som fattar beslut i myndighets ställe hade varit det optimala sättet att fördela resurser skulle det sannolikt vara mer vanligt förekommande och tillämpas vid nya beslut om hur myndighetsfrågor ska avgöras. Så är inte fallet.

Valet står alltså inte mellan demokrati och god förvaltning. Demokrati och god förvaltning hänger ihop och står inte i motsatsförhållande till varandra. Valet står i stället mellan god förvaltning och eller beslut som bygger på intressekonflikter intressekonflikter. Det valet borde vara självklart när vi vet att intressekonflikter i värsta fall kan leda till beteenden som helt sätter demokratin ur spel och de ursprungliga intentionerna ur spel.

Fråga: Varför tar fäktsporten så tydlig ställning i dessa frågor?

Svar: Vi är övertygade om att detta är en viktig fråga för alla som håller på med eller bryr sig om fäktsporten. Framtiden för vår idrott är hotad om “den samlade idrottsrörelsen” fortsätter att kompromissa och lappa ihop en modell som inte fungerar.

I de stora sammanhangen offras våra intressen först av alla om prioriteringarna görs enligt det som RF kallar demokratiska beslut inom idrottsfamiljen. Vi behöver få till stånd minoritetsskydd, opartiskhet och saklig prövning inom idrottssektorn.

Inom Svensk Fäktning har vi blivit genuint övertygade om betydelsen av goda värderingar. Nationellt och internationellt utsätts idrotten idag för svåra prövningar. Nationellt och internationellt ser vi att idrottens företrädare tvingas lämna gamla mönster där det funnits beslut utan insyn, monopolöverenskommelser, oklarheter i relationen till stat och regering som kunnat utnyttjas av vissa intressen och underliga betalningsströmmar. Vi anser att svensk idrottsrörelse bör bejaka reformer på detta område och verka för transparens och klarhet som möjliggör tydligt ansvarsutkrävande.

Fråga: På vilket sätt har frågor om föreningsfrihet koppling till frågan om den svenska idrottsmodellen och vad spelar det för roll för Fäktförbundet?

Svenska Fäktförbundet representerar en liten men inte oansenlig del av idrotten. Vår idrott har mycket långa anor och praktiserades under idrottsliknande former för flera hundra år sedan. Tävling och internationella framgångar har varit centralt för oss sedan förbundet bildades 1904 och fäktning har funnits på det olympiska programmet sedan 1896.

Idag är vi i storlek jämförbara med hur stora vi var för hundra år sedan, drygt 50 föreningar och drygt 6.000 aktiva i fäktning enligt IdrottOnlline. Jämfört med situationen för ungefär 20 år sedan har vi ökat med 20 procent i antal föreningar och ungefär fördubblat antalet medlemmar. Vi vill bli större, få fler aktiva och fler föreningar över hela landet. Vi arbetar hårt varje dag med detta mål i sikte och vi tror att det är möjligt. Vi vill dessutom kunna utveckla en elitverksamhet som är internationellt konkurrenskraftig eftersom vi vet att det finns i vårt DNA att sträva efter världsklass.

För att nå våra mål behöver vi vara med i ett sammanhang där vår situation och våra utgångspunkter är viktiga. Vi vill arbeta tillsammans med idrotter som liknar vår egen för att förbättra vår situation och skapa förståelse för vad vi åstadkommer och hur vi skapar för nytta i samhället.

Vi behöver vara medlemmar i en intresseorganisation som verkligen representerar oss och förstår vikten av hållbara spelregler. Det kan inte vara så att vi ska behöva böja oss för majoriteten i våra centrala intressefrågor. Tänk tanken att “Sveriges Riksmusikförbund” skulle ha makten att bestämma att nu prioriterar vi bara körsång och möjligtvis blockflöjt eftersom det är enkelt och kostnadseffektivt. De som vill bli världsbäst på att spela fagott göre sig inte besvär.

Fråga: Är det inte bara för att fäktsporten i Sverige är så illa skött och fungerar dåligt som ni drar upp dessa frågor?

Svar: Vi tycker inte fäktsporten i Sverige är illa skött eller fungerar dåligt men det finns givetvis mycket som vi behöver förändra och förbättra inom Svensk Fäktning. Det går inte att vara nöjd med den situation vi befinner oss i. Det absolut viktigaste för oss är att få den gnista av ideellt engagemang som fortfarande återstår inom idrotten att finnas kvar, växa och förhoppnings flamma upp i en tydlig låga. Vi tycker att vi har identifierat de väsentliga av de problem vi har och skapat en struktur för att åstadkomma förbättringar i vårt strategiarbete. Vi har hämtat mycket inspiration och kunskap från RF:s arbete med strategi 2025. Se vår strategi här

Vi tror att fäktsporten kommer att ha en positiv utveckling under kommande år allteftersom vi sätter kraft bakom orden i vår strategi och vi är inte rädda för att vi själva ska drabbas av de förändringar i system som genomförts. Däremot upplever vi det förstås som mindre inspirerande och ibland irriterande i den mån vi ser att vi bemöts som ett besvärligt påhäng i idrottsfamiljen. Vi vill att våra ansträngningar och våra föreningars ansträngningar ska vara en uppskattad del av den organisation vi tillhör och att våra åsikter ska bli lyssnade till. 

Vi tycker inte själva att vi drivs av hämndbegär eller revanschlusta utan att våra ställningstaganden bygger på en rationell analys av vår situation och hur vi bäst tar tillvara fäktsportens intressen utifrån de lagar och regler som finns. Vi tror också att det ställningstagande som vi i nuläget är tämligen ensamma om att uttrycka öppet ligger i allas intresse och att den utvecklingen vi bejakar kommer att inträffa förr eller senare. 

Fråga: Är ni inte solidariska med några beslut inom idrotten? Struntar ni i den gemensamma strategin som vi beslutat om?

Svar: Vi har hämtat mycket inspiration och kunskap för vår verksamhetsplanering från RF:s arbete med Strategi 2025 som vi i allt väsentligt står bakom och följer i vår egen strategi – förutom kanske att vi anser att elitidrott ska prioriteras högre. 

Det som var oväntat för oss var att RF efter att vi beslutat om Strategi 2025 lade huvudfokus på att åstadkomma ett nytt bidragssystem som allvarligt drabbade vissa förbund och på att införa förändringar i medlemskapsprocessen som i alla fall inte förbättrade situationen för nya idrotter att ta sig in i Riksidrottsförbundet. 

Vi är inte övertygade om argumentationen att hopslagningar av förbund som inte har något gemensamt, jakt på stordriftsfördelar och ett bidragssystem som är väsentligt mer komplicerat och oförutsägbart än det tidigare utgör nödvändiga förutsättningar för implementeringen av Strategi 2025. Vi är dessutom illa berörda av uteslutningsprocesserna som genomfördes mot de förbund som inte uppfyllde medlemskapskraven. Och hur får man ihop det med Riksidrottsförbundets stadgar, enligt vilka Riksidrottsförbundet är den svenska idrottsrörelsens samlande organisation?

Slutligen upplever vi att de uppenbara intressekonflikter som uppstår vid behandlingen av medlemsansökningar är anmärkningsvärda och inte borde få förekomma eftersom de – förutom att vara exempel på en allt annat än saklig prövning – även hindrar utveckling och förnyelse inom svensk idrott. Vi ser allt detta som indikationer på att den svenska idrottsmodellen inte fungerar och anser att det finns alltför många händelser som inträffat och beslut som har fattats inom RF som borde mana till självrannsakan inom idrottsrörelsen.

Fråga: Blir det inte mycket svårt och komplicerat för staten att ta fram en ny modell för hur statens och den offentliga sektorns inblandning i idrotten ska se ut?

Svar: Jo, det innebär förmodligen ett tämligen omfattande arbete och det är lätt att förstå att den politiska nivån duckar inför uppgiften. Vi hävdar att det inte är ett ansvar som man i längden kan undvika och att det bara blir svårare och svårare ju längre man avvaktar.

Samtidigt är det just detta som ska vara det politiska systemet uppgift – att väga olika intressen mot varandra, avgöra vilka offentliga aktörer som behöver finnas för att ett system ska fungera bra och hur uppdragen ska formuleras, säkerställa laglighet och rättssäkerhet och att skapa förutsättningar för samordning mellan de insatser som görs av det offentliga och det privata, av myndigheter och föreningsliv. Det finns ingen annan i landet som har detta till uppgift. 

Fördelen skulle vara att prioriteringarna som görs representerar medborgarnas prioriteringar, inte bara de som är engagerade inom idrotten. Åsikter om hur det bör fungera kan finna sin hemvist i olika delar av det svenska partisystemet, brytas mot varandra i den politiska debatten och avgöras i politiska beslut. Om mer än 30 procent av Sveriges befolkning har ett engagemang inom idrottsrörelsen borde frågor som rör idrott även kunna få politisk kraft och locka individer med idrottsintresse att engagera sig politiskt vilket skulle gynna idrottens frågor. 

Samtidigt ska vi komma ihåg att vi inte vet hur mycket den politiska nivån redan styr inom svensk idrott. Det “implicita kontraktet” mellan idrotten och staten har aldrig formulerats i text men nog förefaller det osannolikt att regeringen och den övriga politiska apparaten skulle acceptera att inte ha ett stort inflytande över vilka beslut idrottsrörelsen fattar? Dessa frågeställningar får belysning i denna uppsats.

Slutsatsen måste vara att även om den svenska idrottsmodellen är bekväm för många av de inblandade eftersom insyn och ansvarsutkrävande försvåras är det inte en modell för framtiden. Det svenska samhället har förändrats i grunden under de mer än 50 år som gått sedan modellen stadfästes och det finns ingen möjlighet att den kommer att överleva när frågan kommer upp till prövning. 

Fråga: Hur ser den färdiga lösningen ut för den osannolika möjligheten att ni skulle lyckas rubba den nuvarande svenska idrottsmodellen?

Svar: Vi har inte det färdiga svaret. Även om vi tyckte att vi hade det skulle vi inte kunna göra anspråk på att vår syn skulle gälla om hur idrotten ska organiseras och vilken roll staten och den övriga offentliga sektorn ska spela. Detta är dels en fråga som kräver en politisk process, dels en fråga som kräver att de olika idrotterna hittar lösningar som passar dem bäst. Det som är ganska säkert i vår bedömning är att när dammet har lagt sig kommer det fortfarande att finnas en eller flera intresseorganisationer med syfte att underlätta samarbete och samverkan mellan olika idrotter.